Veckans stora utbildningspolitiska samtalsämne har varit Svenskt Näringslivs utspel om hur resurserna till den högre utbildningen ska fördelas. Jag väljer att kalla det ett utspel och inte ett förslag, eftersom det dels inte är särskilt konkret, dels uttryckligen är en inbjudan till fortsatt diskussion. I den meningen har Svenskt Näringsliv valt ett sympatiskt och modernt sätt att debattera, eftersom man försöker gripa sig an ett brett erkänt problem utan att på förhand påstå sig sitta inne med alla svar. Det var också intrycket under det seminarium man anordnade för att diskutera huvudlinjerna i ett nytt resursfördelningssystem.
Den modell som lanseras bygger på fyra komponenter (jämfört med dagens två): en studentpeng, en examenspeng, en etableringspeng och en kvalitetspeng. Svenskt Näringsliv vill av uppenbara skäl ha ett system som i högre grad än dagens belönar kopplingen mellan utbildning och arbetsliv. Det är bra. Men frågan är hur detta ska åstadkommas, rent konkret. Risken finns att man i alltför hög grad betonar just anställningsbarhet, snarare än också andra former av arbetslivsanknytning. Dessutom skulle ett resursfördelningssystem med alltför stort fokus på arbetslivsanknytning kunna få negativa konsekvenser för andra grundläggande akademiska värden, såsom bildning och kritiskt tänkande.
Dagens resursfördelningssystem infördes för snart tjugo år sedan och utformades för en högskolesektor med helt andra förutsättningar än dagens. Sedan dess har bland annat antalet studenter mer än fördubblats och arbetsmarknaden genomgått stora förändringar. TCO är överens med Svenskt Näringsliv om att detta ställer nya krav på hur resurserna till den högre utbildningen fördelas. Vi påpekade redan för ett antal år sedan att resursfördelningssystemet behövde ses över och lyfte fram vissa brister som skulle behöva åtgärdas – inte minst de stora skillnaderna mellan olika utbildningsområden. Till exempel får lärosätena ungefär hälften så mycket pengar för en student inom humaniora/samhällsvetenskap som för en student inom naturvetenskap/teknik, vilket lett till stora skillnader i undervisningstid mellan olika utbildningsområden.
Svenskt Näringslivs fyra resurskomponenter tar tyvärr inte hänsyn till denna skevhet. Men i en en kort och lovande passage i slutet av rapporten, som man gärna hade fått utveckla, står det:
”Svenskt Näringsliv är också av uppfattningen att antalet utbildningsområden och ersättningsbelopp ska minskas från det tjugotal som används idag till som mest 5-7 stycken. Detta för att motverka att ersättningsbeloppet riskerar bli överordnat förutsättningarna för utbildningarna, vilket kan ha negativ effekt för kvaliteten och resultera i ett skevt kursutbud.”
Förutom att de stora skillnaderna mellan olika utbildningsområden inte beaktas ser jag andra brister i Svenskt Näringslivs analys av resursfördelningen. Breddad rekrytering, forskningsanknytning, den systematiska urholkningen av de sammanlagda resurserna till högre utbildning, samt förutsättningarna för ett enhetligt anslag för både grundutbildning och forskning är några viktiga frågeställningar som helt saknas.
Med detta sagt vill jag ändå välkomna Svenskt Näringslivs ansats, som både till formen och innehållet vittnar om en konstruktiv och engagerad hållning gentemot den högre utbildningen. Det är inte utan att man undrar vad som hade hänt om Tobias Krantz hade fått fortsätta som högskole- och forskningsminister.
- – -
UPPDATERAT 130128: Andra som kommenterat resursfördelningssystemet och Svenskt Näringslivs utspel: P-O Rehnquist 1, P-O Rehnquist 2, Christian Stråhlman 1, Christian Stråhlman 2 Sulf, Klas-Herman Lundgren på Vetenskap & Allmänhet, PJ Anders Linder i SvD, UNTs ledare, Mikaela Almerud på Svenskt Näringsliv, Saco och Saco Studentråd, Håkan Boström i DN, Sofie Andersson på Naturvetarna, Erik Arroy på Sveriges Förenade Studentkårer, Camilla Björkman på Jusek, Saco på SvD Brännpunkt, Uppsala universitets rektor Eva Åkesson, företrädare för Linnéuniversitetet på SvD Brännpunkt.
